För att citera Laleh

Jag är ett monster, jag är ett monster
Men jag kände att jag måste

Förändringar

Jag är rädd. Rädd för vad som kommer att hända med mitt liv.
Jag håller på och försöker genomföra några förändringar i mitt liv, svänga in på rätt spår, reparera det som är trasigt.

Vissa tycker att jag överreagerar. Alla har det så här ibland. Jag vet att så många har det mycket värre än mig och yada yada yada, men mitt liv är inte bättre för att deras är dåligt.

Hur ska folk kunna förstå när jag inte kan förklara hur jag mår?

Och hur ropar man på hjälp, när man är livrädd för att vara en attention whore?

Brev till diverse personer

1:
Jag verkar ha missförstått definitionen av ordet 'vän'.
You see, jag har alltid trott att en vän var en person som fanns där och kunde lyssna när man behövde tala ut. Men nu har jag insett att de flesta av mina vänner inte gör det.
För all del, fortsätt berätta om dina triviala ilands-"problem", försök dölja att det lyser igenom hur lycklig du är. Men låt inte mig komma och förstöra med min depression, mitt självhat och min ångest. Det dödar ju bara konversationen. Ett tag trodde jag att du förstod mig, men jag hade fel.

2:
Jag önskar att jag aldrig hade träffat dig.

3:
Jag säger det inte ofta, men du vet att jag älskar dig. Du är den jag ser upp till mest i hela världen, och anledningen till att jag fortfarande lever. Tack för att du finns.

4:
Jag saknar dig inte. Jag avskyr dig. Jag vill aldrig se dig mer. Men jag saknar det vi hade, och jag undrar om jag någonsin kommer att kunna ha ett liknande band med någon annan.

5:
Är vi vänner, något mer eller något mindre? Vad är vi för något egentligen?
Jag tror du kan vara vad jag har letat efter, men nu när jag har hittat dig vill jag inte ha dig. Det som skrämmer mig mest är att jag tror att jag går mer efter andras åsikter än mina egna känslor när det gäller dig. Och jag måste sluta tro att du är någon du inte är, jag blir bara besviken.

6:
Jag har alltid funnits här för dig, men du har bara blundat för det. Jag orkar helt enkelt inte bry mig längre. Förlåt.

7:
Jag kan inte känna empati för dig längre. Du får mig att känna mig värdelös, speciellt eftersom jag bryr mig så mycket om vad du tycker trots att jag inte vill erkänna det ens för mig själv. Sluta få allting till mitt fel.


Och, du som läser detta: Känn dig inte träffad, inget av det är antagligen riktat till dig. You know the drill - What's written on the blog stays on the blog. Så inga jobbiga frågor tack.

Om någon har undrat varför min blogg har legat nere så är det för att jag inte kände för att ta bort den men jag ville inte att folk skulle läsa den längre, så jag lösenordsskyddade den. Men sedan kom jag fram till att om bara jag kan läsa behöver jag inte skriva ner det.

Eller om ni undrar varför det bara handlar om mina fucked up känslor nu för tiden så är det för att jag skriver för att jag ska få skriva och inte för att ni ska få läsa.



Jag vill inte fylla år.

Svenska

Det var inte meningen att det skulle bli såhär
Jag tänkte att det var bäst om vi bara gick isär
Innan det blev värre, innan jag också föll
Jag ville inte satsa allt på nåt som inte höll

Jag kunde inte lysa upp din värld som neon.
Jag kom, jag såg, jag segrade, jag gick därifrån.

Jag har tillfälligt förvandlats till Nils Ferlin

Att förtrycka sina känslor är ingen konst
Det har jag klarat förut
Det hjälper mot onödiga kärleksbesvär
Och sagor utan lyckliga slut.
Jag vill egentligen ha minst en vers till, för att det ska bli ännu mer Ferlin-format. Men jag får jobba lite på det.

Jag bara undrar

Jag bara undrar, men egentligen vill jag nog inte veta svaret.
Antingen är det och allt krånglar till sig, eller så är det inte och allt är förstört.

När blev min blogg en plats där jag skriver om mina invecklade ointressanta känslor? Speciellt eftersom de som absolut inte får veta kan hitta den här bloggen hur lätt som helst, och vissa av dem läser den redan.





Video clip unrelated.

Love fucks things up

I would never tell you this - but I guess you might've already figured it out.
Look, don't tell him, it would ruin everything.
He's probably just another one in the line of boys who make me smile. Okay, giggle like a little girl. Every time I think about him.

I feel like you have the right to know this, but I don't think i could ever tell you. You'd think it was adorable and you probably know whether he likes me or not but I don't think he does. Well, he loves me, I know that. But I don't know in which way. He acts like he's in love with me, but I haven't really accepted the fact that someone could possibly be. I may have a lot of self-confidence, but not nearly enough to believe that people like me as more than just a friend.

Why do you call it 'more' than friends anyway? It's not like friendship is something small and unimportant. It's one of the best kinds of love there is.
But maybe this is just my opinion because I've always only had friends.
And I've been happy with that. Sure, we all get the IWANTABOYFRIEEEND (if I've watched any random teenage movie) or IWANTAGIRLFRIEEEND (if I've watched Fucking Åmål recently) or whatever, but it always comes down to the fact that I'd rather have friends than lovers, and that I'm happy on my own.
But then someone comes along who is just adorable, and who treats you like you're their favorite person in the world and then you just realize that you'd be the most adorable couple in world history. But you're great as friends too, so why bother?

Love just fucks things up.


Disclaimer: Fråga inte om det här inlägget, jag kommer ändå ångra att jag skrivit det.







Kramlista och tonårsbekymmer

Halv fem en söndagmorgon i september.
Ja, ni läste rätt. Halv fem.
Mamma är i Skåne, Samuel har lan i köket och jag lyssnar på Owl City och funderar på att gå och lägga mig.
Life is... Life.
Jag måste bara skriva lite. Om ingenting alls, bara för att skriva.
Jag orkar inte gymnasiet just nu. Jag vill ha alla mina exams avklarade, få okej betyg och börja om på nytt. En ny skola i en ny stad i ett nytt land. Jag vet var och vad jag vill plugga, det är i alla fall skönt. Men jag hinner väl ändra mig.
Jag har slängt ihop en mental kramlista, alltså en lista över personer jag skulle vilja ha en kram av för tillfället. Den ser ut ungefär såhär (det fanns en prioritetsordning, men jag suddade ut den för jag har svårt för sånt):
1 - Den enda som vet att han står med på listan, en person jag saknar väldigt mycket. När han är med kan jag vara hur konstig som helst eller skämma ut mig eller vad som helst utan att det gör något. Ibland känns det som att det här är den enda som förstår mig, och jag skrev ett brev till honom häromdagen som ingen någonsin kommer att få läsa.
2 - Skulle nog gilla idén med en kramlista. Och gladeligen ge mig en kram om vi sågs nånstans. BFFs.
3 - Någon som är väldigt långt borta och skulle ge mig en kram om det var möjligt. Men det är det inte.
4 - Är inte lika långt borta men ändå ganska långt.
5 - En person jag knappt har pratat med men jag är säker på att vi skulle komma jättebra överens. Jag har hört att han är väldigt bra på kramar. Förhoppningsvis träffas vi och kan kramas nästa år.
6 - En person som också är väldigt förstående. Vi sprang på varandra senast för några veckor sedan, det var trevligt. Vi måste ses snart, allihop. Eller ja, nästan. Det kommer kännas konstigt.

Dessutom finns det tre personer jag skulle kunna vara på väg att nästan förhoppningsvis inte bli kär i. ('kär'. Jag hatar det ordet. Kanske för att det har fått en så negativ laddning för mig? jag vet inte. men 'bli förälskad' och 'falla för' känns lite väl... pretentiöst. För seriöst.) Två av dessa finns med på listan. Den tredje vet jag inte vad jag ska säga om, bara att det är den jag allra MINST vill ha känslor för.
Det här känns lite väl rantigt och dramatiskt. Men det är lite så jag känner mig.
Oliver Tuesday, over & out.

Sommarlov och Neil Gaiman

Ah, sommarlov. Sitta uppe till halv fyra och vakna klockan ett.

^ Michael Fassbender. Mycket snygg och mycket rolig och mycket bra skådespelare. (Magneto/Erik i X-men First Class.)
Anyway. Dagens vackra människa är Neil Gaiman. Han är författare, har skrivit populära saker som Sandman och American Gods.
Jag har själv inte läst något av honom (shame on me), förutom ett avsnitt han skrev för Doctor Who, men han är en underbar människa.


Also, he keeps bees.



Så vill jag tipsa om en låt också: Something Corporate - If You C Jordan
Tandis, over and out.

Catherine Tate

På temat vackra människor har vi även Catherine Tate.
Jag upptäckte henne via Doctor Who, såg sedan några bitar ur The Catherine Tate Show på Youtube, och vips hade jag fått en ny idol. Hon är bara underbar!


^ Kanske är roligare om man har sett Doctor Who, men se det ändå. Lauren <3



^ Jag vill också ha en Lauren Cooper i min klass.




^ Makes me think of this song. (Klicka på klippet om det inte går att visa)


Och sist men absolut inte minst, det här mina vänner är ett komiskt mästerverk (MED DANIEL CRAIG):





Over and out!

Vackra människor

Efter ungefär ett halvår känner jag att det är dags att liva upp den här gamla bloggen igen.

Vackra människor var det ja. Jag var på konsert igår - HÅKAN HELLSTRÖM.
Har aldrig varit ett stort Håkanfan eller lyssnat så mycket, men jag började gilla honom smått i höstas  och fick en konsertbiljett när jag fyllde år. Gick dit igår och det var så UNDERBART. Så härlig var han, med så snygg stil (väst, kavaj och hatt <3) och världens vackraste dialekt. Jag vet inte vad jag älskade mest, när han sjöng eller när han pratade. Jag vill ha en man som pratar göteborska.






Och med sig som kompband hade han inga mindre än Augustifamiljen (ja, jag tittar på På Spåret. Deal with it.)


Bland andra vackra människor har vi en ganska ny förebild (och drömkvinna), Ladyhawke:










In other news började nya säsongen av Doctor Who IDAG och jag väntar frenetiskt (kan man vänta frenetiskt?) på att avsnittet ska komma upp på internet så jag kan se det.
Jag råkade googla fram ett rykte om att Hannah Murray (Cassie från Skins) skulle vara med någonstans - Om det är sant vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Två månader

Inte ens två månader har gått sedan jag fick veta att pappa hade blivit sjuk. Igen. Vi förstod att det var värre än de två tidigare gångerna. Men cancersjuka botas ju hela tiden, eller hur?

En vecka senare berättar han att det inte finns något hopp om att ta bort det helt, men de ska försöka bromsa det. Forskningen går framåt, om de lyckas skjuta upp det ett år eller så kanske man hinner hitta en lösning?

Fyra veckor sedan, en tisdag, jag kommer hem från skolan och får veta att vi måste åka in till sjukhuset. Medicinen har inte fungerat och det är bara några dagar kvar. All ledig tid spenderas nu på sjukhuset.

Torsdag. Vi har åkt därifrån och varit hemma en stund när min faster ringer och jag ser i mammas ögon vad som har hänt. Vi sätter oss i bilen, jag springer tillbaka och hämtar mina glasögon, vi hämtar min bror som gått ut för att träffa en kompis och så åker vi till sjukhuset för sista gången.

Nu är lägenheten tömd och skorna putsade inför begravningen imorgon.

Pappa. Min älskade pappa.


Fanficåterfall

Jag har inte läst APH-fanfics på... månader. Inte seriöst. Nu har jag snubblat över några igen och bara DÖR.

En person i telefon som man inte vet vem det är men som bara "Well, yeah!" i nåt sammanhang och man bara DET ÄR AMERICA :'D och sen ser man ett 'aru' nånstans och kan inte låta bli att le.
På tal om America: COLDWARasdfjkl. Eheheh.

(I'M NOT WEIRD. I'M JUST NORMAL IN A DIFFERENT WAY THAN YOU. CAPISCHE?)

I have a friend, and I think we’re very close. But, the thing is, even though we only met this year, I feel like I’ve known him longer.

“That’s very natural,” Austria replies primly. “When you come to know someone, your sense of time naturally wants to hold onto them longer, even retroactively.”

It’s not just that. I had a very, very good friend in elementary school. We were best friends, better than that, even! It took us awhile to get to that point, and after we figured out how much we meant to each other, he had to leave. Transferred, I guess, though I was pretty little and don’t remember it too well.

“So…you’re afraid the same thing will happen again?”

No. I think my old friend and my new friend are the same person.


Italy on the line. *dead*


Dorky fanficreader over and out!

Gah! <333

GISSA VAR JAG HAR VARIT?
JUST DET.
LARS WINNERBÄCK! <3
Så. Sjukt. Awesome.

Jag filmade lite, det åker upp på youtube inom snar framtid!


<nolifer>

Namn: Lovisa Wetter


Mellan namn: Maria Eleonora (Lovisa är i mitten)


Ålder: Snaaart 16!


Intressen: Musik, böcker, och annat sånt.


Favorit bok: Harry Potter och Liftarens Guide till Galaxen!


Favorit band: Mimikry, Queen, Electric Light Orchestra, Flogging Molly, Iron Maiden, Metallica, Red Hot Chili Peppers, Simple Plan. Och så vidare.


Favorit artist: David Bowie, Lars Winnerbäck, Ulf Lundell, Staffan Hellstrand, etc.


Vad har du för mobil: Sony Ericsson Hazel <3


Vart bor du: Karlstad. Woop.


Vart går du i skola: Tingvallagymnasiet om tre dagar!


Framtids planer: Get the hell outta this dump.


Har du pojkvän: Hell no!


Kär: Antikärlek.


Jobbar du: Nej. D:


Bästa låten just nu: Flogging Molly - Factory Girls eller Whistles the Wind. Eller... äh. Nåt med Flogging Molly. Eller den här. Eller When I'm Gone med Simple Plan. Eller kanske Min Sång av Mimikry.


Berätta en pinsam sak om dig själv: När jag pratar engelska och ska säga något enstaka på svenska vill jag automatiskt säga det på skånska.


Varför började du blogga: Inte den blekaste.


Berätta fyra sanningar om dig själv:

- Jag är rätt säker på att jag har en (svag?) sinnessjukdom men vill inte berätta det för någon för alla kommer bara se mig som ett oseriöst wemo som bara vill ha uppmärksamhet

- Jag behöver allvarlig hjälp men vågar inte be om det för jag kommer bara framstå som ett wemo som bara vill ha uppmärksamhet

- Enda anledningen till att mina armar fortfarande är hela är att jag inte vill hamna i en situation där mina barn undrar hur jag fick mina ärr och jag blir tvungen att berätta att "jo, jag mådde väldigt dåligt när jag var i din ålder, förstår du."

- Det finns en del av mig som tycker väldigt mycket om vapen.


Följer du några bloggar: Inte direkt. Men jag sparar bloggar i favoriter om jag skulle återuppta mitt bloggläsande.


Saknar du någon just nu: Usch ja.


Varit kär i någon du inte kunnat få: Måste allt handla om kärlek hela tiden?


Gråtit pga kärleken: Gud ja.


Tror på kärlek vid första ögonkast: Definiera.


Vem skulle du vilja kasta en sten på: Jag återkommer på den här frågan.


Obehagligaste drömmen du har haft: En person jag känner tog livet av sig och jag var den enda som brydde sig. (Jag skrek åt honom att inte göra något dumt. Jag vet att han hörde mig.) Det var äckligt verkligt men jag kan inte riktigt förklara.


Är ofta svartsjuk: Inte direkt, tror jag. Men jag kan nog vara.


Dricker bara för att bli full: Dricker inte.


tycker att pengar är viktigare än något annat: Duh, självklart! (INTE.)

 

 

</nolifer>


Me, myself and my kameramobil
























RSS 2.0