Tandis blogg ~

Hej.
Det här är egentligen inte ett blogginlägg utan en föreläsning om hur mycket jag hatar allt, att ingen förstår mig, att ju bättre jag lär känna den person som tydligen är jag desto mer hatar jag henne, jag kommer inte klara av att få betyg i alla ämnen, jag kommer inte längre få åka på dessa events som är de få dagar per år som håller mig vid liv, alla försöker stötta mig och skit men det går åt helvete ändå, jag har fortfarande ingen praoplats, JA FÖR HELVETE JAG KAN PRATA MED LÄRARNA men jag VILL HELT ENKELT INTE, skolan är SÅ otroligt informativ och allt det där (inte), jag är så förbannad på pappa som måste ta på sig skulden för allting och alltid låta sig tryckas ner av resten av världen och inte bryr sig ett skit om hur han mår, jag är förbannad på mina vänner för att de hjälper mig att hata mig själv (men jag älskar er), jag har börjat försöka bli en bättre människa men jag vet redan nu att det kommer gå åt helvete precis som när jag har försökt tidigare, mitt undermedvetna kan slänga sig i väggen för jag är jävligt förbannad på det, jag kan inte träffa människor jag älskar och beundrar utan att bli en uppmärksamhetssökande bitchig wannabe, jag kan inte bli kär i någon som mår psykiskt bra, jag är tydligen masochist, jag har 38-nånting graders feber och ska klara av ett nationellt prov imorgon, och jag har ingen jävla aning om hur jag ska ta mig ur allt det här.

Hej, Lovisa Wetter. Ja, du. Inte den du vill vara. Den du är.
Du kan dra åt helvete.

Helgen i Växjö var bra förresten. Den var värd all den här vanliga efterkommande ångesten som faktiskt är värre än vanligt den här gången.

Jag tror att det här är första gången sedan farmors begravning som jag gråter för att jag är ledsen, inte för att jag är arg eller rädd.
Ändå kommer bara tre-fyra stycken fram av alla hundratals tårar som håller på att spränga mitt huvud just nu.

God natt.